Jag har inte tid. Jag hinner inte. Det hör jag ofta från människor jag träffar. Akademiker med spännande och välbetalda jobb som känner att de inte mäktar med arbetsbördan och har en malande känsla att de lägger sin tid på fel saker, i livet och i arbetet. Men det finns flera sätt att frigöra tid, och det börjar med att man måste göra mindre.
Rolf Edberg – en alltför okänd svensk filosof, politiker och författare har skrivit boken ”Vid trädets fot” om mänsklighetens utveckling. Boken som skrevs 1971, är egentligen högaktuell idag. Han skriver om ett ökande tempo och tryck på jorden, där en långsam mänsklig evolution följts av en snabb industrialisering som i sin tur följts av en enormt snabb teknologisk och datoriserad revolution. Det har medfört ständiga krav på människan att anpassa sig efter nya situationer, snabbare och oftare. En ökande press leder till ett minskande utrymme för individen att finna avkoppling och ro, eftersom vi blir fler och fler och tar mer och mer av naturens resurser i anspråk för att leva våra liv som vi gör.
Människan får allt mer att fly ifrån – och allt svårare att någonstans finna en tillflykt. — Rolf Edberg
Edberg menade att vi måste hitta andra sätt att vårda världen och vår egen utveckling, än ständig tillväxt byggd på ändliga resurser, och hoppades att vi nu var redo att verkligen bli homo sapiens – den visa människan. Så som omvärlden ser ut idag, är det kanske inte en så värst realistisk förhoppning, även om vissa menar att vi inte alls lever i mänsklighetens mörkaste tid, om man bara lyfter blicken lite.
Det där med att lyfta blicken är en springande punkt, menar jag. Behovet av objektivitet och realism i omvärldsanalys och debatt gäller även i det dagliga livet. Om vi sänker blicken från världshändelserna till individen – och det som den här texten egentligen är tänkt att handla om – så ser jag samma mönster.
Det skrivs ofta och mycket om hur vi ska bli bättre på att sålla bland all information, klara av pressen, stressa mindre och kunna fatta beslut i ett överflöd av valmöjligheter. Den ökade tillgängligheten har lett arbetsgivare till att vidta drastiska åtgärder med avstängda mejlservrar och har fått regeringar att lagstifta om rätten att vara ledig.
Människor ska ha rätt att koppla av. Men hur ska jag kunna koppla av när jobbet inkräktar på familjelivet som inkräktar på fritiden som inkräktar på egentiden som inkräktar på arbetstiden? Det är ett tusenbitarspussel med tolvhundra bitar. Det går inte ihop. Jag menar att var och en av oss som inte i första hand arbetar för sin överlevnad, har möjlighet att med små steg börja påverka sin situation.
Den som stirrar mest ser minst, den som ser trångt tänker smått. — Rolf Edberg.
Det första är att ta sig tid att aktivt lyfta blicken och sålla. Ett enkelt och effektivt knep är att boka in tid för reflektion. Avsätt en till två timmar i veckan – på arbetstid – då du inte gör något annat än funderar. Blocka kalendern, stäng av telefonen, fäll ihop datorn, boka inga möten. Utan sitt och fundera. Hur går det? Vad gör vi bra? Går det som jag vill? Hänger det ihop med helheten? Vad kan vi göra bättre? Hur mår jag? Hur mår vi? Reflektionstiden ger nya idéer, klarare prioritering och därmed möjlighet att frigöra tid. Det är ofta det första steget till att må bättre i arbetet.
Ett annat knep är något så simpelt som att göra-listan. En enkel åtgärdslista, dag för dag. Inga stora frågor som ”ta fram strategin” eller ”lös HR-problemen” får listas. Bara dagens konkreta uppgifter som ”läs rapporten”, ”träffa HR-chefen” och ”reflektera 1 timme”. Fem till sex punkter för dagen, som när de är avbockade vid dagens slut gör att du lämnar arbetsplatsen med en ökad känsla av tillfredsställelse.
Mer tid till reflektion och eftertanke gör att detaljerna suddas bort och det enkla och övergripande blir tydligare att se. Då kan vi sålla bort det oväsentliga, och se till att lägga tid och kraft på vad som leder oss i önskad riktning. Kanske kan det också vara ett litet steg längs vägen mot ökad mänsklig vishet?