På vilket sätt kan din identitet – den du är – påverka sannolikheten och konsekvensen av olika hot vid tjänstgöring utomlands? Inom den humanitära världen har man i många år undvikit frågan med hänvisning till att det är så svårt att hitta någon statistik eller objektiv sanning i frågan. Medarbetares kön, religion, etnicitet, sexuell läggning med mera har i de allra flesta fall inte påverkat organisationernas riskbedömning, utan riskerna har setts som generella. Det har varit enklare att fokusera på tydliga hot med externa förövare, såsom kidnappningar, bilkapningar eller flyganfall – påtagliga hot som drabbar rollen hjälparbetare snarare än identiteten bakom.
I årets rapport Aid Worker Security Report 2019 från Humanitarian Outcomes som kom i augusti 2019 lyfts sexuellt våld och genderbaserade risker som prioriterade ämnen och fördjupning. Rapporten konstaterar att det fortfarande är ont om data och statistik på ämnet, men de har gjort en djupare analys av sin egen databas samt intervjuat ett antal säkerhetsrådgivare inom olika organisationer.
Rapporten visar tydligt behovet av att inkludera sexuellt våld och trakasserier som del av de övergripande riskanalyserna, och att det även är ett ämne som måste ingå i högriskutbildningar för utsänd personal.
Sexuellt våld liksom andra former av trakasserier är också speciella på det sättet att förövarna oftare än inte finns inom den egna organisationen eller i partnerorganisationer, vilket gör det svårare att både förebygga och att hantera än om förövarna är helt utomstående.
ANGRIP NORMALISERINGEN
I en ny studie har forskare vid Kungliga tekniska högskolan, KTH, undersökt hur stor andel av deras studenter och studerande på Södertörn som varit med om sexuella övergrepp och trakasserier när de åkt tunnelbana, pendeltåg, buss eller spårvagn. Svaret är nästan hälften – 45 procent på KTH och 48 procent på Södertörn. I de flesta fall rör det sig om verbala trakasserier som visslingar, kyssande ljud eller att bli kallad för älskling. Näst vanligast är fysiska trakasserier som våldtäkt och tafsande medan icke verbala trakasserier som offentligt onanerande och stalkning kommer på tredje plats.
Deras förslag till åtgärder för att minska övergreppen är:
- Ordentlig kartläggning (dvs koda i databasen) för att kunna arbeta förebyggande;
- Motverka normalisering så att drabbade – men också förövare – vet vad som är trakasserier;
- Trafikbolag och polisen måste ta det på allvar och se till att de leder till åtgärder, annars slutar kvinnor och andra utsatta att rapportera.
Humanitarian Outcomes rekommenderar snarlika åtgärder, vilka också stöds av andra studier[1]. De tar avstamp i sexuellt våld, men landar i organisationskultur som orsaken. En kultur som tillåter förövare att jobba där och även fortsätta jobba efter att ha utfört övergrepp. Deras förslag till åtgärder är att förändra kulturer men också utbilda medarbetare i aktiv åskådare (active bystander eller bystander intervention) dvs. hur man som kollega och/eller utsatt identifierar riskbeteende och vad man kan göra för att avstyra ett möjligt övergrepp i tid.
Inkludera och utbilda
Att identitet påverkar risken är för mig självklart. Arbetsgivare måste inkludera identitet i sina riskanalyser och hitta sätt att göra riskbedömningar utifrån medarbetarnas individuella förutsättningar. De behöver också ha en robust organisation för att hantera övergrepp när de väl sker. Men framförallt behöver de aktivt arbeta för att skapa en kultur som inte tillåter övergrepp, något som tar tid men som inte är omöjligt.
Likaså måste utbildningsinstitutionerna hitta sätt att angripa frågan och skapa reflektion kring identitet och roller, utan att för den sakens skull utsätta deltagarna för traumatiska händelser.
[1] European Interagency Forum, Feinstein International Centre har de senaste åren släppt studier och rapporter på temat risk och gender för internationella hjälparbetare